Nya Ostkustbanan – för svensk beredskap, stärkt tillväxt och nationell sammanhållning

Sverige står inför viktiga beslut när det gäller framtidens infrastruktur. I ett
läge där det säkerhetspolitiska läget förändrats, arbetsmarknaden är
utsatt för påfrestningar och näringslivets logistikbehov ökar krävs
moderna, effektiva och robusta transportlösningar.

Sträckan Gävle–Härnösand utgör en viktig länk i Sveriges järnvägssystem. Här möts personflöden med godstransporter och samhällsfunktioner. En dubbelspårig Ostkustbana skulle korta restiderna, öka kapaciteten och minska sårbarheten – samtidigt som den gör det möjligt att köra fler tåg, både för gods och resenärer, utan att de konkurrerar om utrymmet. Det skulle dessutom förbättra möjligheterna till pendling, förstora arbetsmarknadsregionerna och förbättra förutsättningarna för jobb och tillväxt i hela Sverige.

Norra Sverige står i dag för en stor del av Sveriges exportvärde, med starka industriella kluster, omfattande råvaruflöden och stora möjligheter till en växande befolkning. För att bibehålla och utveckla denna position krävs tillförlitliga transportlösningar med hög kapacitet och god redundans. Järnvägen är här en grundpelare. Den ger tillgång till marknader, säkrar leveranskedjor och möjliggör fortsatt industriell utveckling.

Trafikverkets förslag till ny nationell plan innebär dock att flera centrala etapper på Ostkustbanan – som Kubikenborg Dingersjö och Gävle–Kringlan – stryks eller bantas. I stället föreslås enklare lösningar som mötesspår och sänkt hastighetsstandard. Sådana åtgärder kan avhjälpa vissa kapacitetsbrister på kort sikt, men de motsvarar inte de långsiktiga behov som näringslivet står inför. Risken är att ett splittrat järnvägssystem cementeras, där viktiga stråk förblir flaskhalsar.

Nya Ostkustbanan bör ses som en länk mellan Norrbotniabanan i norr, Botniabanan som invigdes 2010 och fyrspåret norr om Uppsala. Tillsammans skapar dessa satsningar ett sammanhängande och framtidssäkrat transportstråk – med betydelse för hela landets försörjning, arbetsmarknad och beredskap. Investeringen ligger också i linje med EU:s krav på sammankopplade och resilienta transportsystem inom det så kallade TEN-T-nätet.

Samhällsekonomiska kalkyler är ett viktigt beslutsunderlag, men de fångar inte alltid helheten. Många av de nyttor som järnvägssatsningar genererar – inte minst kopplat till försörjningsberedskap, godsflöden, redundans, arbetsmarknadsintegration och industriell styrka – syns inte fullt ut i kalkylmodellerna. Det är därför viktigt att tydligare väga in dessa faktorer när prioriteringar görs i den nationella planen.

Sverige har mycket att vinna på att se infrastrukturen som ett strategiskt verktyg för att stärka skapa och säkra arbetstillfällen samt öka vår motståndskraft inför framtida kriser. När regeringen våren 2026 fattar beslut om den nationella planen för transportinfrastruktur är det vår förväntan, inte minst utifrån tidigare politiska löften, och förhoppning att Nya Ostkustbanan får det helhetsgrepp och den prioritet som projektet förtjänar – utan att resurser tas från andra, för svensk konkurrenskraft strategiskt viktiga, infrastrukturåtgärder i norra Sverige.